Mikael Forsberg
2016-01-24 02:10:46 UTC
Hans Blix: Säg ja till kärnkraft – nej till Nato
Efter den förvirring som sedan valet 2014 rått om vad som kan gå igenom
i riksdagen skulle det vara välgörande med mera klarhet. Högt på min
lista skulle stå att Sverige – i linje med vad en riksdagsmajoritet
tycks anse – ska fortsätta vara alliansfritt, fortsätta använda våra
kärnkraftverk och även kunna planera nya, skriver Hans Blix.
DEBATT | POLITIK
Som jag ser det är det Natoförespråkarna som leds av rysskräck.
Den borgerliga regeringen genomdrev en lag som avsåg att säkra en
långsiktig energiförsörjning genom att tillåta att nya kärnkraftverk får
byggas för att ersätta gamla. Allt intresse för nybyggnad försvann dock
då S/MP-regeringen förra året trots låga elpriser och extra kostnader
för nya säkerhetskrav belastade kärnkraften med en höjning av den
särskilda ”effektskatt” som de borgerliga hade infört. Inte nog med det.
Vattenkraft och Eon meddelade att de måste stänga fyra fullt fungerande
reaktorer i Ringhals och Oskarshamn som oräntabla. Allianspartierna har
muttrat missnöjt, men decemberöverenskommelsen har lett dem att hjälpa
S/MP-regeringen baxa igenom den skatt som i dag knäcker de ekonomiska
förutsättningarna för kärnkraften. Kanske hade MP kunnat tala förnöjt om
hur man lyckas med bedriften att avveckla Sveriges kärnkraft utan att
egentligen anstränga sig, om inte det färska beskedet kommit att all
kärnkraft kan komma att slås ut om man fortsätter att straffbeskatta
den. (Enligt SvD 17/1 beskattas 1 kilowattimme kärnkraftsel med 8 öre
medan 1 kilowattimme vindel får dubbelt så mycket i subvention.)
Vad sker nu? Såvitt jag förstår inser en majoritet av riksdagens
ledamöter att det från klimatsynpunkt är totalt irrationellt och ett
slöseri med resurser att ersätta koldioxidfri kärnkraft med
koldioxidfria förnybara energikällor. Det vore beklämmande om den
riksdagsmajoritet som stöder kärnkraften skulle genom något slags ny
decemberöverenskommelse nöja sig med att bara sänka effektskatten och
kanske spika antalet kärnkraftverk till sex. Om det finns för mycket el,
varför inte exportera till länder som genererar el med kol? Varför inte
sluta bygga subsidierade vindkraftverk?
Bara ett litet fåtal länder med Tyskland i spetsen säger nej till
kärnkraft. De flesta, inklusive USA, Kanada och England och Finland i
väst, säger ja. Efter att ha byggt 25 kärnreaktorer fortsätter
Sydkorea sin utbyggnad. I Japan där man efter Fukushimaolyckan börjat
återstarta kärnkraftverk ser man kärnkraft som en möjlighet till ett
mått av varaktigt energioberoende. I Indien och Kina, som också satsar
på mer vind- och solkraft, sker en massiv kärnkraftsutbyggnad – för
stabil baskraft från moderna reaktorer med en livslängd på 60 år eller mer.
Vore det inte dags att i Sverige lämna illusionen att kärnkraften bara
är en parentes vars sluttecken bara då och då flyttas framåt? Vi bör
inte bara låtsas tillåta fortsatt drift och nybyggnad utan måste sluta
att praktiskt stoppa kärnkraften genom skatter och andra ekonomiska
åtgärder.
Vore det inte nu dags för Miljöpartiet att släppa gamla låsningar
grundade på rädsla för strålning och konstatera att så länge vi inte
lyckats få fram storskaliga ekonomiskt acceptabla metoder att
koncentrera och lagra sol- och vindenergi (exempelvis batterier) så är
dessa energier en färskvara. De kan ge ett välkommet tillskott av el,
men på ett sätt som reser formidabla tekniska och ekonomiska problem för
industrier och samhällen, där man måste kunna lita på att tågen går även
när det är vindstilla. Borde inte MP och andra i stället för att
framställa en framtida elförsörjning till 100 procent baserad på
förnybara källor som en sorts frälsning, berätta att Sverige genom
vattenkraft med kärnkraft sedan länge haft en hållbar, praktiskt taget
koldioxidfri elförsörjning och att vi med ännu modernare, effektivare
och säkrare kärnkraftverk kan fortsätta med det.
En andra förhoppning gäller klarhet om att den svenska statsskutan genom
en fortsatt alliansfri kurs vidhåller ambitionen att bevara Östersjön
som ett lågspänningsområde och att bidra till förbindelser grundade på
avspänning i stället för avskräckning mellan Ryssland och Västvärlden.
En sådan utveckling kräver att Tyskland, Frankrike och EU – inklusive
Sverige – fortsätter att med både sanktionstryck och diplomati verka för
uppgörelser som gör det möjligt för Ukraina att utvecklas som en
självständig demokratisk stat som samverkar med både Ryssland och EU.
Det kräver säkert också att Ukraina – liksom EU medlemmarna Sverige,
Finland och Österrike – väljer att avstå från militär integration med
Nato. Sverige bör inte försvåra en sådan utveckling genom att bli medlem
i och ännu närmare än nu samverka med Nato och därmed spä på den
öst-västliga polarisering som skett.
Det är inte bara sturiga socialdemokrater, vänster och vapenskeptiska
idealister som vägrar instämma i den högljudda körsången för anslutning
till Nato. Som jag och andra hävdar i nyutkomna ”Sverige, Nato och
säkerheten” skulle de försvarspolitiska vinningar som förespråkarna
fokuserar på väga långt mindre än de säkerhetspolitiska nackdelar som
skulle följa i form av ökade spänningar i Östersjöområdet och av bidrag
till polarisering i stället för avspänning mellan Ryssland och väst.
Ett stort antal ”försvarsdebattörer” – varav många vänner som jag
respekterar – publicerade nyligen i Dagens Nyheter en artikel där de
förmodar att det är ”rysskräcken” som leder många med mig att motsätta
sig en svensk Nato anslutning. Som jag ser det är det tvärtom
förespråkarna för svensk Natoanslutning som leds av rysskräck, när de
vill krypa in under Natotäcket och ta skydd efter att Ryssland satt in
vapenmakt i Ukraina och med militärt kroppsspråk i luften och till sjöss
sökt demonstrera att man ännu är en stormakt.
Jag och de övriga författarna till den färska skriften om Sverige och
Nato delar oron över den ökande repressionen i Ryssland, men inte den
uppskruvade bedömningen att Ryssland reser ett hot mot Europa, Sverige,
eller ens de baltiska staterna. Säkert känner den ryska ledningen
saknad över en förlorad supermaktsstatus och ilska över att Natovapen
numera står vid eller nära Rysslands gränser. Säkert är den medveten
om att den vann starkt stöd i rysk opinion, när den i strid med
FN-stadgan bemäktigade sig och annekterade Krim. Det vore dock
förhastat att se de väpnade aktionerna mot Ukraina som tecken på att man
skrotat den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan och som förbjuder
aggression men också ger Ryssland en mäktig roll i säkerhetsrådet.
Det vore också ett misstag att tro att den ryska ledningen är omedveten
om att dess makt är ekonomiskt och militärt begränsad. Även med den
mångomskrivna upprustningen anges Rysslands militära årsbudget i dag av
Sipri uppgå till cirka 80 miljarder dollar – medan England och Frankrike
vardera spenderar cirka 60 och USA cirka 600. Den ryska insatsen i
Syrien är knappast tecken på irrationalitet eller äventyrlighet. Kanske
den, liksom tidigare samarbetet med USA om att eliminera Syriens kemiska
vapen och den färska uppgörelsen med Iran kan komma att visa att
Ryssland är berett att inte bara försvara vad man ser som vitala egna
intressen utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.
Hans Blix
fd utrikesminister, chef för IAEA och FN:s vapeninspektörer i Irak
http://www.svd.se/hans-blix-sag-ja-till-karnkraft--nej-till-nato
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus
Efter den förvirring som sedan valet 2014 rått om vad som kan gå igenom
i riksdagen skulle det vara välgörande med mera klarhet. Högt på min
lista skulle stå att Sverige – i linje med vad en riksdagsmajoritet
tycks anse – ska fortsätta vara alliansfritt, fortsätta använda våra
kärnkraftverk och även kunna planera nya, skriver Hans Blix.
DEBATT | POLITIK
Som jag ser det är det Natoförespråkarna som leds av rysskräck.
Den borgerliga regeringen genomdrev en lag som avsåg att säkra en
långsiktig energiförsörjning genom att tillåta att nya kärnkraftverk får
byggas för att ersätta gamla. Allt intresse för nybyggnad försvann dock
då S/MP-regeringen förra året trots låga elpriser och extra kostnader
för nya säkerhetskrav belastade kärnkraften med en höjning av den
särskilda ”effektskatt” som de borgerliga hade infört. Inte nog med det.
Vattenkraft och Eon meddelade att de måste stänga fyra fullt fungerande
reaktorer i Ringhals och Oskarshamn som oräntabla. Allianspartierna har
muttrat missnöjt, men decemberöverenskommelsen har lett dem att hjälpa
S/MP-regeringen baxa igenom den skatt som i dag knäcker de ekonomiska
förutsättningarna för kärnkraften. Kanske hade MP kunnat tala förnöjt om
hur man lyckas med bedriften att avveckla Sveriges kärnkraft utan att
egentligen anstränga sig, om inte det färska beskedet kommit att all
kärnkraft kan komma att slås ut om man fortsätter att straffbeskatta
den. (Enligt SvD 17/1 beskattas 1 kilowattimme kärnkraftsel med 8 öre
medan 1 kilowattimme vindel får dubbelt så mycket i subvention.)
Vad sker nu? Såvitt jag förstår inser en majoritet av riksdagens
ledamöter att det från klimatsynpunkt är totalt irrationellt och ett
slöseri med resurser att ersätta koldioxidfri kärnkraft med
koldioxidfria förnybara energikällor. Det vore beklämmande om den
riksdagsmajoritet som stöder kärnkraften skulle genom något slags ny
decemberöverenskommelse nöja sig med att bara sänka effektskatten och
kanske spika antalet kärnkraftverk till sex. Om det finns för mycket el,
varför inte exportera till länder som genererar el med kol? Varför inte
sluta bygga subsidierade vindkraftverk?
Bara ett litet fåtal länder med Tyskland i spetsen säger nej till
kärnkraft. De flesta, inklusive USA, Kanada och England och Finland i
väst, säger ja. Efter att ha byggt 25 kärnreaktorer fortsätter
Sydkorea sin utbyggnad. I Japan där man efter Fukushimaolyckan börjat
återstarta kärnkraftverk ser man kärnkraft som en möjlighet till ett
mått av varaktigt energioberoende. I Indien och Kina, som också satsar
på mer vind- och solkraft, sker en massiv kärnkraftsutbyggnad – för
stabil baskraft från moderna reaktorer med en livslängd på 60 år eller mer.
Vore det inte dags att i Sverige lämna illusionen att kärnkraften bara
är en parentes vars sluttecken bara då och då flyttas framåt? Vi bör
inte bara låtsas tillåta fortsatt drift och nybyggnad utan måste sluta
att praktiskt stoppa kärnkraften genom skatter och andra ekonomiska
åtgärder.
Vore det inte nu dags för Miljöpartiet att släppa gamla låsningar
grundade på rädsla för strålning och konstatera att så länge vi inte
lyckats få fram storskaliga ekonomiskt acceptabla metoder att
koncentrera och lagra sol- och vindenergi (exempelvis batterier) så är
dessa energier en färskvara. De kan ge ett välkommet tillskott av el,
men på ett sätt som reser formidabla tekniska och ekonomiska problem för
industrier och samhällen, där man måste kunna lita på att tågen går även
när det är vindstilla. Borde inte MP och andra i stället för att
framställa en framtida elförsörjning till 100 procent baserad på
förnybara källor som en sorts frälsning, berätta att Sverige genom
vattenkraft med kärnkraft sedan länge haft en hållbar, praktiskt taget
koldioxidfri elförsörjning och att vi med ännu modernare, effektivare
och säkrare kärnkraftverk kan fortsätta med det.
En andra förhoppning gäller klarhet om att den svenska statsskutan genom
en fortsatt alliansfri kurs vidhåller ambitionen att bevara Östersjön
som ett lågspänningsområde och att bidra till förbindelser grundade på
avspänning i stället för avskräckning mellan Ryssland och Västvärlden.
En sådan utveckling kräver att Tyskland, Frankrike och EU – inklusive
Sverige – fortsätter att med både sanktionstryck och diplomati verka för
uppgörelser som gör det möjligt för Ukraina att utvecklas som en
självständig demokratisk stat som samverkar med både Ryssland och EU.
Det kräver säkert också att Ukraina – liksom EU medlemmarna Sverige,
Finland och Österrike – väljer att avstå från militär integration med
Nato. Sverige bör inte försvåra en sådan utveckling genom att bli medlem
i och ännu närmare än nu samverka med Nato och därmed spä på den
öst-västliga polarisering som skett.
Det är inte bara sturiga socialdemokrater, vänster och vapenskeptiska
idealister som vägrar instämma i den högljudda körsången för anslutning
till Nato. Som jag och andra hävdar i nyutkomna ”Sverige, Nato och
säkerheten” skulle de försvarspolitiska vinningar som förespråkarna
fokuserar på väga långt mindre än de säkerhetspolitiska nackdelar som
skulle följa i form av ökade spänningar i Östersjöområdet och av bidrag
till polarisering i stället för avspänning mellan Ryssland och väst.
Ett stort antal ”försvarsdebattörer” – varav många vänner som jag
respekterar – publicerade nyligen i Dagens Nyheter en artikel där de
förmodar att det är ”rysskräcken” som leder många med mig att motsätta
sig en svensk Nato anslutning. Som jag ser det är det tvärtom
förespråkarna för svensk Natoanslutning som leds av rysskräck, när de
vill krypa in under Natotäcket och ta skydd efter att Ryssland satt in
vapenmakt i Ukraina och med militärt kroppsspråk i luften och till sjöss
sökt demonstrera att man ännu är en stormakt.
Jag och de övriga författarna till den färska skriften om Sverige och
Nato delar oron över den ökande repressionen i Ryssland, men inte den
uppskruvade bedömningen att Ryssland reser ett hot mot Europa, Sverige,
eller ens de baltiska staterna. Säkert känner den ryska ledningen
saknad över en förlorad supermaktsstatus och ilska över att Natovapen
numera står vid eller nära Rysslands gränser. Säkert är den medveten
om att den vann starkt stöd i rysk opinion, när den i strid med
FN-stadgan bemäktigade sig och annekterade Krim. Det vore dock
förhastat att se de väpnade aktionerna mot Ukraina som tecken på att man
skrotat den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan och som förbjuder
aggression men också ger Ryssland en mäktig roll i säkerhetsrådet.
Det vore också ett misstag att tro att den ryska ledningen är omedveten
om att dess makt är ekonomiskt och militärt begränsad. Även med den
mångomskrivna upprustningen anges Rysslands militära årsbudget i dag av
Sipri uppgå till cirka 80 miljarder dollar – medan England och Frankrike
vardera spenderar cirka 60 och USA cirka 600. Den ryska insatsen i
Syrien är knappast tecken på irrationalitet eller äventyrlighet. Kanske
den, liksom tidigare samarbetet med USA om att eliminera Syriens kemiska
vapen och den färska uppgörelsen med Iran kan komma att visa att
Ryssland är berett att inte bara försvara vad man ser som vitala egna
intressen utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.
Hans Blix
fd utrikesminister, chef för IAEA och FN:s vapeninspektörer i Irak
http://www.svd.se/hans-blix-sag-ja-till-karnkraft--nej-till-nato
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus