Mikael Forsberg
2016-10-24 02:10:03 UTC
https://anthropocene.live/2016/10/23/vems-intresse-tjanar-de-nya-handelsavtalen/
Vems intresse tjänar de nya handelsavtalen?
När jag arbetade som företagsledare var det för mig självklart att
stödja alla internationella avtal som underlättade handeln och minskade
företagens kostnader för att göra internationella affärer. De första
stora stegen mot ökande frihandel efter Andra Världskriget hade även en
starkt positiv effekt på den ekonomiska tillväxten i berörda länder och
bidrog till att skapa resurser för ländernas välfärd, som kom alla till del.
Detta är ett faktum som sitter i ryggmärgen på alla inom näringslivet
och hos det politiska etablissemanget. Det leder till att vi ofta
oreflekterat fortsätter stödja alla avtal som sägs handla om ännu friare
handel, trots att vi i västvärlden redan har i stort sett avskaffat
tullar. Vi har slutat fråga oss vems intressen tjänar dessa nya avtal?
De handlar ju om långt mycket mer än handelstariffer. Ett typiskt
exempel i dagens nyhetsflod är LO:s oreflekterade ställningstagande för
de nu aktuella förhandlingarna mellan EU, Canada och USA.
Utvecklingen efter att vi i främst västvärlden börjat ta bort och
kraftigt minska tullarna inom ramen för GATT, har lett till att de
lobbygrupper som driver de globala storföretagens intressen börjat
intressera sig för långt mer än bara tariffer. Nu handlar handelsavtalen
om att rasera alla hinder och risker som ett företag stöter på, när det
försöker sälja sina produkter i ett land. Det man intresserar sig för är
miljöregler, skatter, lönebildning, arbetstider, arbetarskydd, lagfästa
standards och annat som kan kosta företagen pengar.
Hela EU-projektet är ett sådant gigantiskt avtalskomplex för att göra
marknaderna så friktionsfria som möjligt för de globala företagen och
bankerna. Dessa vill ha samma villkor överallt för att enkelt kunna
hålla nere kostnader och maximera sina vinster. Problemet med denna
utveckling är att ju mer man avtalar, ju mindre utrymme blir det kvar
för att fritt kunna forma samhället genom demokratiska beslut uppbackade
av en folkopinion. Det är därför EU lever med ett växande missnöje från
medborgarna över ett allt större demokratiskt underskott. Politikerna
låter allt styras av de ekonomiska hänsyn som dikteras av de globala
företagens, bankernas och deras förmögna ägares intressen. Vi står inför
ett val mellan bibehållet folkstyre eller högsta möjliga ekonomiska
effektivitet.
Enligt de ISDS-regler (Investor State Dispute Settlement) som är
inarbetade i de avtal som nu diskuteras, kan de globala företagen och
bankerna ställa stater inför en skiljenämnd och begära stora skadestånd
om landet ifråga stiftat någon lag som skadar företagets eller bankens
intresse. En sockerskatt t.ex. för att minska metabol sjuklighet kommer
att leda till att landet i fråga får betala stora skadestånd till Coca
Cola för minskad försäljning. Skiljeförfarandet är så upplagt att
Världsbanken som är helt USA dominerad får ett avgörande inflytande.
Visst har EU och en rad handelsöverenskommelser varit gynnsamma för den
totala ekonomiska tillväxten, men vem har haft mest nytta av denna
tillväxt under senare decennier. För stora befolkningsgrupper har den
accelererade globaliseringen mest fört med sig arbetslöshet,
söndertrasade samhällen och annat elände, när företagen fritt kunnat
flytta sin verksamhet dit där kostnaderna varit lägst. Vi ser idag
färska exempel då Ericsson nu flyttar sin tillverkning i Sverige till
länder med lägre kostnader. Den här utvecklingen skapar ensidiga ytterst
sårbara samhällen som saknar hållbarhet och blir helt beroende av
omvärlden. Därmed ökar människors otrygghet och främlingskap. Den
amerikanska presidentvalskampanjen handlar i många avseenden om densamma
problematiken som ekonomins globalisering fört med sig i USA.
Denna intressekonflikt mellan folket och eliten har snabbt accentuerats
av att tillväxten som genereras i allt mindre utsträckning kommer de
stora folkgrupperna till del. Under senare decennier har en växande
andel av det ökade välståndet hamnat hos de redan hyperförmögna
oligarker som kontrollerar bolag och banker och hos deras staber av
direktörer som badar i bonuspengar. De styrande oligarkerna i
västvärlden har även lärt sig att köpa det politiska etablissemangets
lojalitet, så att de spelar med i inrättandet av den nya globala
ordningen. I Sverige ser vi hur vårt politiska och fackliga
etablissemang helt spelar med i globaliseringen. Ledande politiker
erbjuds inte bara allt högre förmåner utan många kan även räkna med
ytterst lukrativa reträttposter i företagen och bankerna. I USA har
medelklassen för första gången i modern tid fått det sämre ställt än sin
föräldrageneration det gångna decenniet, mer än hela välståndstillväxten
har hamnat hos den rikaste procenten som omger oligarkerna och deras
banker och företag.
Politikerna försöker övertyga folket att vi inte har någon inflation
längre för att på så sätt hålla nere löneökningar, vilket givetvis inte
gäller deras egna löner. Inflationsmåtten är grovt vilseledande eftersom
de inte räknar in hushållens största utgift – den för bostaden.
Bostadspriserna skenar och borde givetvis räknas in i inflationsmåttet
och få påverka löneutvecklingen för andra än den politiska eliten och
företagens och bankernas direktörer.
Här finner man mycket av roten till den folkliga revolten mot
etablissemanget över hela västvärlden. Människor upplever idag en
sjunkande levnadsstandard, försämrad livskvalitet och sämre
samhällsservice, samtidigt som den härskande procenten vältrar sig i
vinster, bonusar och höga löner. Människor upplever även att de tappat
sitt demokratiska inflytande över alla beslut som numer fattas över
deras huvuden och långt ifrån deras vardag.
Slutsatsen blir att för huvuddelen av människorna i våra västerländska
samhäller, så är fördelarna med alla de handelsavtal som man nu försöker
driva igenom, ytterst tveksamma. Om etablissemanget skall kunna bromsa
den folkliga revolten måste man låta en rad andra faktorer än maximal
ekonomisk effektivitet styra handelspolitiken. Det är bl.a. det som
Donald Trump bygger sin valkampanj på.
https://anthropocene.live/2016/10/23/vems-intresse-tjanar-de-nya-handelsavtalen/
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus
Vems intresse tjänar de nya handelsavtalen?
När jag arbetade som företagsledare var det för mig självklart att
stödja alla internationella avtal som underlättade handeln och minskade
företagens kostnader för att göra internationella affärer. De första
stora stegen mot ökande frihandel efter Andra Världskriget hade även en
starkt positiv effekt på den ekonomiska tillväxten i berörda länder och
bidrog till att skapa resurser för ländernas välfärd, som kom alla till del.
Detta är ett faktum som sitter i ryggmärgen på alla inom näringslivet
och hos det politiska etablissemanget. Det leder till att vi ofta
oreflekterat fortsätter stödja alla avtal som sägs handla om ännu friare
handel, trots att vi i västvärlden redan har i stort sett avskaffat
tullar. Vi har slutat fråga oss vems intressen tjänar dessa nya avtal?
De handlar ju om långt mycket mer än handelstariffer. Ett typiskt
exempel i dagens nyhetsflod är LO:s oreflekterade ställningstagande för
de nu aktuella förhandlingarna mellan EU, Canada och USA.
Utvecklingen efter att vi i främst västvärlden börjat ta bort och
kraftigt minska tullarna inom ramen för GATT, har lett till att de
lobbygrupper som driver de globala storföretagens intressen börjat
intressera sig för långt mer än bara tariffer. Nu handlar handelsavtalen
om att rasera alla hinder och risker som ett företag stöter på, när det
försöker sälja sina produkter i ett land. Det man intresserar sig för är
miljöregler, skatter, lönebildning, arbetstider, arbetarskydd, lagfästa
standards och annat som kan kosta företagen pengar.
Hela EU-projektet är ett sådant gigantiskt avtalskomplex för att göra
marknaderna så friktionsfria som möjligt för de globala företagen och
bankerna. Dessa vill ha samma villkor överallt för att enkelt kunna
hålla nere kostnader och maximera sina vinster. Problemet med denna
utveckling är att ju mer man avtalar, ju mindre utrymme blir det kvar
för att fritt kunna forma samhället genom demokratiska beslut uppbackade
av en folkopinion. Det är därför EU lever med ett växande missnöje från
medborgarna över ett allt större demokratiskt underskott. Politikerna
låter allt styras av de ekonomiska hänsyn som dikteras av de globala
företagens, bankernas och deras förmögna ägares intressen. Vi står inför
ett val mellan bibehållet folkstyre eller högsta möjliga ekonomiska
effektivitet.
Enligt de ISDS-regler (Investor State Dispute Settlement) som är
inarbetade i de avtal som nu diskuteras, kan de globala företagen och
bankerna ställa stater inför en skiljenämnd och begära stora skadestånd
om landet ifråga stiftat någon lag som skadar företagets eller bankens
intresse. En sockerskatt t.ex. för att minska metabol sjuklighet kommer
att leda till att landet i fråga får betala stora skadestånd till Coca
Cola för minskad försäljning. Skiljeförfarandet är så upplagt att
Världsbanken som är helt USA dominerad får ett avgörande inflytande.
Visst har EU och en rad handelsöverenskommelser varit gynnsamma för den
totala ekonomiska tillväxten, men vem har haft mest nytta av denna
tillväxt under senare decennier. För stora befolkningsgrupper har den
accelererade globaliseringen mest fört med sig arbetslöshet,
söndertrasade samhällen och annat elände, när företagen fritt kunnat
flytta sin verksamhet dit där kostnaderna varit lägst. Vi ser idag
färska exempel då Ericsson nu flyttar sin tillverkning i Sverige till
länder med lägre kostnader. Den här utvecklingen skapar ensidiga ytterst
sårbara samhällen som saknar hållbarhet och blir helt beroende av
omvärlden. Därmed ökar människors otrygghet och främlingskap. Den
amerikanska presidentvalskampanjen handlar i många avseenden om densamma
problematiken som ekonomins globalisering fört med sig i USA.
Denna intressekonflikt mellan folket och eliten har snabbt accentuerats
av att tillväxten som genereras i allt mindre utsträckning kommer de
stora folkgrupperna till del. Under senare decennier har en växande
andel av det ökade välståndet hamnat hos de redan hyperförmögna
oligarker som kontrollerar bolag och banker och hos deras staber av
direktörer som badar i bonuspengar. De styrande oligarkerna i
västvärlden har även lärt sig att köpa det politiska etablissemangets
lojalitet, så att de spelar med i inrättandet av den nya globala
ordningen. I Sverige ser vi hur vårt politiska och fackliga
etablissemang helt spelar med i globaliseringen. Ledande politiker
erbjuds inte bara allt högre förmåner utan många kan även räkna med
ytterst lukrativa reträttposter i företagen och bankerna. I USA har
medelklassen för första gången i modern tid fått det sämre ställt än sin
föräldrageneration det gångna decenniet, mer än hela välståndstillväxten
har hamnat hos den rikaste procenten som omger oligarkerna och deras
banker och företag.
Politikerna försöker övertyga folket att vi inte har någon inflation
längre för att på så sätt hålla nere löneökningar, vilket givetvis inte
gäller deras egna löner. Inflationsmåtten är grovt vilseledande eftersom
de inte räknar in hushållens största utgift – den för bostaden.
Bostadspriserna skenar och borde givetvis räknas in i inflationsmåttet
och få påverka löneutvecklingen för andra än den politiska eliten och
företagens och bankernas direktörer.
Här finner man mycket av roten till den folkliga revolten mot
etablissemanget över hela västvärlden. Människor upplever idag en
sjunkande levnadsstandard, försämrad livskvalitet och sämre
samhällsservice, samtidigt som den härskande procenten vältrar sig i
vinster, bonusar och höga löner. Människor upplever även att de tappat
sitt demokratiska inflytande över alla beslut som numer fattas över
deras huvuden och långt ifrån deras vardag.
Slutsatsen blir att för huvuddelen av människorna i våra västerländska
samhäller, så är fördelarna med alla de handelsavtal som man nu försöker
driva igenom, ytterst tveksamma. Om etablissemanget skall kunna bromsa
den folkliga revolten måste man låta en rad andra faktorer än maximal
ekonomisk effektivitet styra handelspolitiken. Det är bl.a. det som
Donald Trump bygger sin valkampanj på.
https://anthropocene.live/2016/10/23/vems-intresse-tjanar-de-nya-handelsavtalen/
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus